Michelle Rosenstedt

Vi började med att åka och besöka den viktigaste platsen i mitt liv. Mitt barndomshem. Jag minns det som den vackraste idyll, där jag och brorsan lekte dagarna i ända över åkrar och ängar. Ingen stress, inga problem och inga ljud av trafik. Bara fågelkvitter och surrande bin.

Jag har ofta tänkt genom åren att jag säkert överdriver idyllen. Som är vanligt att man gör med ett fint minne man har som barn.

Igår åkte vi då ut. Och nä... Det var precis så idylliskt och fridfullt som jag mindes det. Den lyckligaste tiden i mitt liv. Mitt paradis på jorden. När familjen var hel och harmonisk, alla minnen sköljde över mig. Den djupa sorg över en tid som aldrig kommer igen. 

Just denna bilden är så symbolisk med just det. Den vita ni skymtar är min och Christoffers gungställning som vi lekte på VARJE dag i 9 år. Pappa göt fast den med betong i marken så den skulle tåla alla våra aktobatkonster. Denna stod mitt på en gräsmatta. En gräsmatta som totalt växt igen. Det var riktigt sorgligt att se. 

Huset utvändigt var helt ok, det som är grönt på bilden hade vi brunt men jag tycker det blev fint med det gröna. Det fanns singel fram för huset när vi bodde där men det var också igenväxt.

Vägen till huset som man cyklade på fram och tillbaka. Jag på min lilla rosa och brorsan på sin batnancykel. Jag gick ofta längst vägkanten och plocka sockernässlor som vi sög ut sockret på eller samlade på gröshoppare i burkar som det fanns massvis av. 

Dessa böljande fält som omgav huset... Tänk er dofterna och synen när rappsen blommade här. Underbart! Här sprang vi och gjorde gångar i fältet, lekte indianer och ibland åkte vi runt med grannbonden i hans traktor.

Kunde ha varit jag och Christoffer för 28 år sedan. Spökligt likt.

Hallen som min far ihop med farfar byggde och kaklade var exakt sig lik. Ngt mindre än jag mindes men annars precis som för 23 år sedan.

Sovrummet var också som då. Så jäkla coolt byggt. Mamma och pappa hade en liten loungegrupp överst så hela rummet såg ut som ett lyxigt hotellrum. 

Det sexkantiga fönstret, takfläkten, balkongen... till och med spegelgarderoben är kvar. Allt detta byggde mina föräldrar från grunden. Alltså inte garderoben utan hela jävla sovrummet. Jag minns när dom byggde detta. Och hur vi firade balkongen existens med att lyfta ut vår lilla frukosttv och se på fotboll följt av en varulvsfilm utomhus under stjärnorna.

Mitt rum... Jag hade dock mintgröna väggar. Åh vad jag älskade mitt rum. Här har jag suttit på golvet och lekt med barbiedockor otaliga timmar. Eller hoppade med en plastpåse över huvudet från våningsängen och låtsades att det var en fallskärm. Haha! Minns känslan att krypa mer i mammas nytvättade, nystrukna lakan och somna sött till ljudet av syrsor om fönstret stod öppen.

Så trygg man var.

Här har dom ändrat lite. Jag sitter just nu mitt i poolen som pappa grävde och byggde. Han höll på att bygga en inomhuspool innan vi flyttade. Den har dom fyllt igen och byggt ett rum av istället. Så tv-rummet är större. Det förstår jag. Jag tyckte poolen var stor som barn. Men som vuxen inser jag att det gått att ta två simtag så har man nått andra änden av poolen. 

Finrummet är exakt som när jag var barn förutom nytt golv. Precis så stort och rymligt och fint som jag mindes det.

Köket har dom förlängt och ändrat men matplatsen är densamma. Jag satte mig en liten stund på samma plats jag alltid sätt och åt frukost på. Tittade ut genom fönsret och lät en tår komma. Mindes alla morgnar här med familjen, alla honungsmackor man åt tittandes ut på fåglarna. Allt prat och skratt med familjen mellan tuggorna.

Brorsans gamla rum och mammas kontor. Åh vilka minnen... kommer ihåg när pappa kom hem med första datorn i typ världen men nästan inga funktioner och vi tyckte den var jätteavancerad. Här satt jag ganska ofta och spela tetris, det var liksom vad som fanns, haha! 

Zelda hittade en katt hon bar runt på under hela vistelsen.

Trädgården. Precis så lummig och fantastisk som jag minns den. Kul att uterummet är intakt och även förbättrat. Vi satt sååå länge och fikade och pratade och dom lovade att höra av sig den dag dom ska sälja. 

Min dröm har varit att köpa tillbaka bosarp en vacker dag. Det är ngt speciellt med atmosfären här, ngt magiskt. 

Hoppas den drömmen en dag slår in. Då ska jag ge bosarp tillbaka dens forna glans.

Så mkt känslor. Lycka, vemod, sorg, värme, insikt, tacksamhet, ledsamhet...  

Och mkt frågor det väckte. Hur hade livet varit om vi bott kvar? Den lyckan vi hade kom aldrig igen, så var det ett misstag? Eller hade livets sorger och svårigheter kommit ikapp ändå? 

Thyra är 9 år. Exakt lika länge jag har haft henne var tiden jag hade i Bosarp. Ett ögonblick i det långa livet räknat men ändå dom 9 viktigaste åren i mitt liv. 

Jag är skapad, född,uppväxt och präglad i Bosarp. 

För det är jag evigt tacksam.